Kullens fyr

Tyco Brahes fyr lyser starkast

Högt uppe på en klippa vid inloppet till Öresund står Kullens fyr. Det är Sveriges högst belägna fyrplats med fyrljuset 88,5 meter över havet.

Fyrbelysningen i sundet har en lång historia. Troligen började den redan under tidig medeltid, då de tyska köpmännen hade organiserat sig i Hansaförbundet och Östersjöhandeln blomstrade. 1560 gav kung Fredrik II av Danmark order om att sätta upp "fyrpander" på Skagen, Anholt och Kullen.

»Fyrpanden« på Kullen skulle konstrueras som en »papegoie«, så att den kunde halas ned, fyllas på och tändas. Fyrljuset skulle komma från en vedeld som brann i en järnkorg. Den skulle brinna på 20 alnars höjd och hänga i en kätting i en ställning av grovt ektimmer. Ända från början tycks det ha varit svårigheter med de nya fyrarna och det finns en mängd brev med klagomål över att de inte lyste.

 

»Papegojfyren« på Kullen blev redan år 1563 utbytt mot ett murat stentorn som byggdes på berget. Tornet hade en fyrlykta med blytak och fönster med glasrutor. Ljuset kom från tolv stora talgljus. 1577 fick Tycho Brahe Kullagården som förläning och till den hörde plikten att sköta Kullens fyr. Tycho Brahe hade upptäckt stjärnan Nova Stella i stjärn­bilden Cassiopeia och vunnit världsrykte. Han hade då fått ön Ven i förläning och blivit en av kungen Fredrik II:s gunstlingar.


Året innan hade han börjat bygga sitt slott Uranienborg och observatoriet Stjärneborg. Egentligen hade han tillräckligt att göra utan tjänsten som "fyrmästare". Klagomålen över att fyren inte lyste fortsatte, men eftersom Brahe stod högt i gunst hos kungen fick han endast varningar. Trots att den berömde vetenskapsmannen inte skötte tjänsten som fyrmästare bättre än sina föregångare behöll han uppdraget till sin död 1601.

 

Då blev fyren svensk

1585 byggde en av Kronborgs arkitekter, Antonis van Opbergen, ett nytt fyrtorn på Kullen. I början av 1600-talet började man elda fyrarna med stenkol. Kolen brann i det fria. De släcktes inte så lätt i regnigt väder, de brann längre än ved och flamman var tydligare. 1624 byggdes Kullens fyr om till en sådan öppen stenkolsfyr. Freden i Roskilde, som slöts 1658 innebar att Skåne, Halland, Blekinge och Bohuslän blev svenskt och Kullens fyr kom nu att tillhöra Sverige.


Sommaren 1749 revs Kullens gamla fyrtorn som länge varit i dåligt skick och en ny fyr byggdes. Den blev Skandinaviens då mest moderna och säkra fyr, men klagomålen och anmärkningarna mot fyrningen på Kullen fortsatte. Anders Polheimer fick 1783 i uppdrag att försöka förbättra fyranordningarna. Resultatet blev en uppfinning med vindtunnlar.


Fyren på Kullen byggdes om enligt denna konstruktion 1792. 1817 byggdes fyren åter om med en lanterninkonstruktion. Kolelden slöts inne i ett "glashus" och brann då med en jämnare låga. Polheimers fyr användes ända fram till 1843, då stenkolsepoken på Kullen tog slut. Man kan ännu se att marken på fyrbacken är svart av kolstybb under grästorven. 1843 byggdes fyren om igen.


Den förändrades till en "omgående spegelfyr", där fyrapparaten bestod av tolv rovoljelampor och tolv paraboliska mässingspeglar.Speglarna förstärkte ljuset från lamporna. En ny uppfinning som ökade fyrarnas ljusstyrka från några få till många miljoner hefnerljus var linsapparaten av kristallglas. Den uppfanns och konstruerades av Augustin Fresnel. Han placerade en ljuslåga i fokus på ett stort brännglas, som då bryter ljusstrålarna så att de utgår parallellt från linsen. 1899 började man bygga ett helt nytt fyrtorn på Kullen, strax intill det gamla. Tornet är 15 meter högt, av grå granit.

Anna Sandell

Nya fyren   enligt en ritning från 1898.

Läs mer om fyren

Svenska Fyrsällskapet   → klicka här
Wikipedia   → klicka här